Tempus - kinesisk grammatik

Tempus i kinesisk grammatik skiljer sig från de i engelska på flera sätt. Till skillnad från engelska har kinesiska inte verbböjningar för att ange tempus. Istället förlitar sig kinesiska på adverb eller tidsindikatorer för att uttrycka tiden för en handling.

Det vanligaste adverbet för att beteckna dåtid är ”le”, som placeras efter verbet. Till exempel betyder 我吃饭了 (wǒ chīfàn le) ”Jag åt” eller ”Jag har ätit”.

För att uttrycka futurum använder kinesiska ord som 会 (huì) eller 要 (yào) före verbet. Till exempel betyder 我明天会去看电影 (wǒ míngtiān huì qù kàn diànyǐng) ”Jag ska gå och titta på en film imorgon”.

Kinesiska använder också tidsindikatorer för att ange tiden för en åtgärd. Till exempel betyder 昨天 (zuótiān) ”igår”, 今天 (jīntiān) betyder ”idag” och 明天 (míngtiān) betyder ”imorgon”.

Det är viktigt att notera att kinesiskan inte skiljer mellan presens, enkel och kontinuerlig tempus. Båda kan uttryckas med samma meningsstruktur, där sammanhanget avgör den avsedda betydelsen.

För att förstå tempus i kinesisk grammatik krävs det att man förstår adverb och tidsindikatorer samt det sammanhang i vilket de används.